Louie
522
post-template-default,single,single-post,postid-522,single-format-standard,theme-bridge,bridge-core-2.1.1,woocommerce-no-js,ajax_fade,page_not_loaded,,vertical_menu_enabled,columns-4,qode-child-theme-ver-1.0.0,qode-theme-ver-19.8,qode-theme-bridge,disabled_footer_top,disabled_footer_bottom,qode_header_in_grid,wpb-js-composer js-comp-ver-6.1,vc_responsive

Louie

Louie

Enligt Jimmy hade vi varit tillsammans ungefär ett halvår när jag började tjata om att skaffa barn. Jag minns det inte exakt likadant – mer att jag lite så där by the way frågade kring hur han tänkte med barn och så. Sanningen ligger väl någonstans mittemellan skulle jag tro. Men faktum är trots allt att för mig har den stora meningen med livet alltid varit barn. Alltid. Så länge jag kan minnas.

Den 12 januari 2006 blev så min dröm verklighet när Louie föddes. Det var fan inte bara en dans på rosor, det kan jag inte påstå. Förlossningen blev en chock i smärta (wtf – så HÄR ont skulle det väl inte göra? Och varför har ingen talat om att jag kommer blöda som en gris och behöva en blöja för att stoppa flödet efteråt?) och tredagarsbluesen var brutal. Minns det klart som korvspad när vi kom hem från BB, när inte ens 72 timmar hade passerat, plockade upp det lille knytet och bara “vad fan gör vi med honom nu? Var ska vi ha honom?”. Ungefär så. Och så ångesten som knockade mig och jag blev liggande i soffan lipandes medan mamma gick omkring med Louie och pratade lugnande med både mig och honom – “såja, allt blir bra. Gråt du. Det går över.” Och hon hade rätt. Såklart. Det har ju mammor allt som oftast. Det blev bra, det gick över. Och fram växte den största kärleken jag dittills hade upplevt.

Louie. Min förstfödde. Som är så olik mig. Jag har så svårt att läsa honom, har inte full tillgång till hans känslor. Jag har en inbyggd oro för att han ska drabbas av sjukdom, olycka eller nåt annat som rycker honom ifrån mig. Han var ungefär 7 år när jag slutade gå in varje kväll och titta efter så han andades. Och det är av högst egoistiska skäl egentligen, jag skulle helt enkelt inte kunna leva utan honom. Nu är han 9 år och en väldigt fin unge. Han älskar sport i alla de möjliga former och han har en inneboende tro på sig själv. Han bryr sig inte om han misslyckas, han borstar av sig och kommer igen. Den bästa av kombinationer – vinnarskalle men ingen dålig förlorare. Han är självsäker och trygg.

Han är min förstfödde, mitt allt. Min stolthet.

IMG_9095

 

 

IMG_8890

 

 

IMG_9081

 

 

 

IMG_8984

 

 

IMG_9169

 

 

IMG_9276

 

IMG_9584

 

 

 

IMG_9189

IMG_9634

 

Tags:
2 Comments
  • Angelica
    Posted at 19:09h, 13 maj Svara

    Ren & sann kärlek som inte kan bli finare! ❤️ U

    • Anna Lindblom
      Posted at 21:12h, 14 maj Svara

      ❤ U 2

Post A Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.