25 nov Det är så olika
När Abbe i måndags eftermiddag frågade mig om vi kunde plocka fram julpyntet svarade jag såklart NEJ. Det är ju inte första advent än och förresten tar en bara fram adventsljusstakarna då – inte allt pyntet. Det sista tar en ju fram ca 1 vecka innan julafton. Sån ser lagen ut och det ändrar vi inte på. Så nej sa jag, nej it was. Ungen blev såklart trumpen och frågade varför och jag svarade som sig bör; därför. Skrockade lite för mig själv “hö hö, han är ju tokig den där lille Abbe alltså – sätta fram julpyntet NU, vem gör så?”. Igår var det dock Jimmy som hämtade på dagis och då ställdes tydligen samma fråga till honom. När jag sedermera kom hem från jobb och yoga väntade två förväntansfulla innanför dörren och jag fick vänta inne på toa (?) medan det under fniss skulle förberedas för Den Stora Överraskningen:
För när Abbe frågar pappa om julpynt så saknar Jimmy helt “korrekthetsgenen” som jag dras med. Han ser det som en kul grej – klart vi ska julpynta! Han gräver sedan fram och går igenom alla tomtar och skit för att få fram exakt Abbes (för det där har ungen stenkoll på förstår du, vilka som är hans och vart de stod förra året osv) och så har de en svinkul stund tillsammans. Sen packar han tillbaka det som inte skulle fram (totalt ovetandes om att det ska fram igen om ett par dagar – när ljusstakarna ska upp enligt svensk lag) och tycker liksom inte att det är några konstigheter. Vilket det ju inte heller är! Vad fan? Vad är det för fel på mig? Varför, varför, varför kan ungen INTE få packa upp sina julsaker om han önskar det – wtf is the big deal liksom? TUR han har en pappa som inte kan alla traditionella regler och förordningar på sin högra hand när hans mamma är århundrades tråkröv.
Så nu trängs alltså djungeldjuren som normalt befolkar båda fönsterbrädorna, på en och julen har gjort sitt intåg på den andra. Väldigt tjusigt om du frågar mig.
No Comments