Dagarna på dagarna på dagarna

08 nov Dagarna på dagarna på dagarna

“Livet är inte de dagar som gick, utan de dagar vi minns.” Så sa Mads Mikkelsen i Fritidsresors reklam för en herrans massa år sedan. Den här helgen har jag sannerligen levt livet och kommer att minnas den länge. Vi har varit i Göteborg med finfina vänner och skrattat så mycket att jag kommer lätt leva tills jag blir 100 nu. Redan på tåget som vi hoppade på 09.37 la Angelica ribban:

Hon hade alltså satt ihop varsin “Happy Meal” med diverse godsaker samt också lite medikamenter som kan komma väl till pass en helg som denna.

Så jäkla perfekt människa!

När vi kom fram gick vi direkt till Hotell Eggers där vi skulle bo.

Hotellet byggdes 1867 och har en spännande atmosfär. Jag gillade det och tror att när de nya ägarna (som även driver Stadshotellet i Varberg och Arken Spa på Hisingen) får jobba sig igenom det kommer det att vara magiskt.

När vi hade checkat in drog vi en repa på stan och shoppade lite. Jag var svinsugen på en turban från Beyond Retro, men kunde liksom inte riktigt komma på när jag skulle använda den. Men cool var den.

Vi käkade lunch och drack vin och pratade och skrattade en hel väldig massa.

Jag bad bordsbönen. Eller nej, det gjorde jag inte.

Vi tjejer fick lite feeling och blev sugna på att tatuera oss, men väntetiden var för lång så det sket sig. Får bli en egen resa det.

Till middag blev det tapas på Manana. Och vin. Och skratt. Oj, vad mycket skratt. Känner att jag måste uppehålla mig vid det här med skratt en sekund. Jag är ingen lättskrattad person. Astråkigt – jag vill så gärna vara den med det bubblande skrattet, hon som har så där lätt till skratt, men nej. Jag har verkligen inte lätt för att skratta så där hjärtligt, på riktigt. Men i helgen har jag skrattat så mycket så det räcker för ett bra tag framöver. Fan vad fint!

Promenad till Konserthuset, mätta, belåtna och glada.

Konserthuset är en magnifik byggnad och Mia Skäringer är en otrolig människa. Redan när de släckte ner och föreställningen inleds med en inspelad monolog av Mia så bara väller tårarna upp. Och då ska tilläggas att jag är ingen lättgråten person heller. Men det är något med människans sätt att prata, vad hon säger och hur hon säger det som berör mig ända in i märgen. Hur kan hon veta att det är exakt så som hon beskriver det som jag känner det? Hon är så spot on att det känns som hennes ord borrar sig in i mitt inre. Hon berättar så målande om den lilla flickan som är hon, som går med hjärtat i handen. Om bekräftelsebehovet. Om att känna så förbannat mycket hela tiden. Under hela föreställningen ömsom gråter jag för Mia och mig själv och för att hon berör mig så otroligt mycket och ömsom för att jag skrattar så tårarna rinner. Herregud – en känslomässig bergochdalbana och jag är helt skakig när hon gått av scenen efter en version av “Halleluja” som gav mig sådan ståpäls att det gjorde ont i huden. Det finns ett enda minus med föreställningen och det är att publiken består av 80 % kvinnor och 20 % män. Det hade behövt vara tvärtom.

Summa summarum: vilken jävla helg. Vilka fantastiska polare vi har. Vilken fin man jag har. Vad otrolig Mia Skäringer är. Vad fint det är på Hotell Eggers. Vad gott det gör att skratta. Och gråta. Jag måste försöka göra mer av båda.