An end of an era
2095
post-template-default,single,single-post,postid-2095,single-format-standard,theme-bridge,bridge-core-2.1.1,woocommerce-no-js,ajax_fade,page_not_loaded,,vertical_menu_enabled,columns-4,qode-child-theme-ver-1.0.0,qode-theme-ver-19.8,qode-theme-bridge,disabled_footer_top,disabled_footer_bottom,qode_header_in_grid,wpb-js-composer js-comp-ver-6.1,vc_responsive

An end of an era

An end of an era

Louie började tredje klass förra veckan. Från trean får en cykla till skolan utan vuxen. Så var det sagt och sånt tummar en inte på. Det är han noga med, vår son. Sagt och gjort – idag var det premiär. Trots ett regn av monsun-karaktär så gav han sig iväg med mig hojtandes efter “Kör försiktigt nu! Se dig för ordentligt när du kör över vägen! Slarva inte nu när ni är många som har följe! Tänk på att det kan komma bilar! Cykla under tunneln!”. Och sen var han puts väck. Jag skickade ett sms till hans lärare en minut över åtta och fick ett mms tillbaka med en nöjd och glad och en smula blöt unge som satt vid sin plats i skolan som han skulle. Puh. Jag kunde andas ut och jobba på tills klockan var kvart i fyra och jag visste att fritids skulle skicka hem honom. Sen satt jag som på nålar och vrålstirrade på telefonen eftersom vi kommit överens om att han skulle ringa så fort han kom hem. En minut över fyra ringde jag och en glad Louie svarar och lättnaden är omedelbar. Han lever. Han har överlevt. Ingen har tagit honom. Ingen har kört över honom. Han har inte cyklat vält och slagit ihjäl sig. Pojken lever och har hälsan. Och han blev stor. På ett litet ögonblick blev han så otroligt stor och självständig. Utan en tanke på sin mamma som fortfarande minns hur han luktade när jag sniffade honom i nacken första gången och som inte fattar riktigt vad som hände.

IMG_9276

No Comments

Post A Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.