Alicia

02 jun Alicia

För ett par år sen – eller ja, det är väl närmare bestämt 17 år sedan (omg, omg, omg) tog jag studenten. Herregud vad galet roligt det var! Och vad lycklig en var för att äntligen vara fri. Fri my ass. Om jag hade vetat vad jag vet nu hade jag vägrat ta studenten – jag hade krävt att få gå om minst 4 år till. Tänk så lite krav en hade på sig egentligen. Jämfört med nu, som vuxen. Särskilt om en som jag, gick ett något udda program som inte krävdes så värst mycket plugg. Det var bara att dyka upp i någorlunda tid och vara med på lektionerna. Plugga lite halvhjärtat kvällen innan prov. Lägga det mesta av sin tid på att planera hur och när en skulle befinna sig vid de snygga killarnas skåp exakt när de kom från lektion och liksom bara råka vara där just då. Vara olyckligt kär eller lyckligt kär. Hångla i en korridor och hålla handen på väg till matsalen. Kära hjärtanes…

Och så var det ju det där sista halvåret innan själva studenten. Själva upploppet på ungdomen kan en ju förstå nu med facit i hand. Herrejösses vad galet kul vi hade. Ett enda långt festande och firande. Det var 200-dagars och 100-dagars och klassfester och klassresor. Och så var det balen. Vi hade så mycket bestyr kring den där balen alltså. Men då känns ändå våra bestyr som en fis i rymden i jämförelse med hur en studentbal idag går till. Jag hade möjlighet att studera det hela på nära håll när årets studentbal i vår stad gick av stapeln i söndags eftersom jag fotade. Det är avancerade, dyra klänningar, håruppsättningar och make up, spraytan och gelnaglar. Jag tänker på hur i helvete de ska kunna toppa detta när de kanske en gång ska gifta sig? Men galet vackra var de. Glada. Lyckliga. Förväntansfulla.

Och vackrast av dem alla var Alicia.