Om Abbe och ångesten.
3657
post-template-default,single,single-post,postid-3657,single-format-standard,theme-bridge,bridge-core-2.1.1,woocommerce-no-js,ajax_fade,page_not_loaded,,vertical_menu_enabled,columns-4,qode-child-theme-ver-1.0.0,qode-theme-ver-19.8,qode-theme-bridge,disabled_footer_top,disabled_footer_bottom,qode_header_in_grid,wpb-js-composer js-comp-ver-6.1,vc_responsive

Om Abbe och ångesten.

Om Abbe och ångesten.

Flera gånger idag har jag drabbats av en förlamande skräck. Ni vet sådär så det liksom känns som om ett järnband dras åt runt hjärtat – den typen av skräck. Idag har nämligen varit en “walk down memory lane”-dag eftersom Abbe, mitt spädbarn, firar sin sista dag som 5-åring. Ja, alltså han firar. Själv panikar jag. Inte för att vi bestämde oss för att fira honom den dagen han fyller – en tisdag alltså – då vi båda jobbar och normalt sett knappt brukar rodda ihop en vanlig kvällsmat utan minst ett meltdown, och nu ska vi rodda kalas för 12 pers. Inte heller för att jag fick cold feets över födelsedagspresenterna och skickade iväg Jimmy till Lekia för att komplettera med MER så han inte ska bli besviken, gud bevars. Nej, inte därför. Det löser sig. Jag panikar över att jag inte har haft vett på att uppskatta barnen när de varit små. Jag fick upp en bild av en asgullig liten 2-årig Abbe på Facebook idag. Ni vet ett sånt där inlägg “Facebook vill att du ska minnas”. Med sina runda, goa kinder är han där i all sin härlighet och påminner mig om att jag antagligen, just vid det tillfället när bilden togs, inte alls hade vett på att uppskatta den stunden och hans gullighet. Att jag med all säkerhet var trött och sur och grinig och tyckte ungen var asjobbig. Fan.

Och nu fyller han 6 år.

1 (1) 1 (2) 1 (3) 1 (4) 1 (5) 1 Version 2

Jag har inte njutit tillräckligt. Jag har inte det. Jag önskar att jag hade insett då att jag skulle varit mer närvarande och uppskatta livet som det var. Inte jäktat och stressat. Inte oroat mig och haft ångest för sjukdomar och olyckor. Inte suckat irriterat när de inte lyssnade på mig eller skrikit frustrerat när de vägrat äta. Jag skulle suttit med dem i knäet istället för att springa runt som en galning och fixat middagar som ändå inte var tillräckligt näringsrika. Jag skulle busat med dem i sängen istället för att strängt ropa “nu är det faktiskt läggdax – vi ska upp tidigt i morgon”. Jag skulle pussat på de där kinderna 1000 gånger på en dag.

Istället sitter jag nu här och längtar tillbaka, vilket ju blir paradoxalt eftersom jag ju då inte uppskattar nuet nu heller. Så jävla dumt. Och faktum är ju att han fortfarande har världens godaste kinder att pussa på. Att han har det härligaste, porlande skrattet jag vet. Att han varje morgon kramar mig hårt, hårt när jag väcker honom. Att han viskar att han älskar mig när vi blivit sams efter ett bråk. Att hans känslighet får mig att vilja utvecklas som förälder och människa, vilja bli bättre. Att han är så mycket kärlek i mitt liv att jag baxnar. Och faktum är att han fortfarande behöver mig.

Älskade unge.

No Comments

Post A Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.