Vänner

Vi var tre tjejer som höll ihop från första klass – jag, Jenneli och Johanna. Det var kärlek och slagsmål om vartannat på lekplatser, i stallet och senare på stan när vi blev tillräckligt gamla för det. Johanna och jag bodde dessutom vägg i vägg under några år när vi blev vuxna. Lyhört var det i våra lägenheter så om jag gick in i min garderob och bankade på väggen kunde Johanna svara inifrån sin toalett. Smidigt. Vi har upplevt lycka och sorg ihop. Vi har sett alla Vänner-avsnitt tillsammans. Vi har hållit varandras pannor när vi kräkts på fyllan och vi har torkat tårar när någon blivit dumpad. Sen hamnade vi i ofas i våra liv då jag fick barn och både Jenneli och Johanna levde ett annat liv, men vi har alltid hållit kontakten och vetat att vi har varann där någonstans om det krisar.

Vid årskiftet kom den där krisen. Johannas pappa blev allvarligt sjuk. En pappa som jag träffat mer eller mindre varje dag under min uppväxt och som varit en stor del av även min barndom. Vi grät tillsammans i telefon, Johanna och jag när hon berättade för mig. Jag och Jenneli åkte hem till Johannas barndomshem och gick såklart in genom tvättstugeingången – som vi alltid gjort, fin-ingången var ju för gäster. Jag klev rakt in i min barndom fast som vuxen och fick chansen att ge pappa Kent en kram – den sista skulle det visa sig. Han gick bort bara ett par veckor senare. I allt det här hemska och svarta och fruktansvärda som drabbade Johanna och hennes familj fanns det dock en liten ljusglimt och det var att när det väl gällde, när livet krisade så hade vi varann – Johanna, Jenneli och jag. Den vetskapen vilar jag i. När Johanna föll, fanns vi där. Om jag faller, finns de där. Bara ett telefonsamtal eller sms bort.

Häromdagen fick jag ett sms av Johanna: ”När man är bitter över livet och känner mest sorg, sorg över precis allting och bara ser ”perfekta” liv, hus, barn på instagram. Over and out från mig som idag hatar sociala medier, går i pyjamas, gråtit två gånger innan ens klockan är 12 samt storstädar en sketen söndag.” Så idag åkte jag ut till Johannas och hennes Daniels fantastiskt fina gård för att ge henne en kram irl. Jag tog med mig kameran också, av den enkla anledningen att jag ville visa henne hur vackert också hennes liv är. Hur fina deras Olle och Stina är. Vad de skapar tillsammans. Mitt i all sorg.

Vänner ändå… <3

 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Kategorier

Meta

Anna Lindblom Skrivet av:

4 Comments

  1. Annica Sandrén
    augusti 16
    Reply

    Herregud så fint! Jag storgråter❤️ Tack för att du/ni finns för Johanna. Vi lärde känna varandra mitt i den största sorgen i våra liv, pappa Kenths o min mamma Ingas cancer och bortgång. Johanna är en underbar människa o jag hade inte klarat mig genom detta utan henne 💙
    Kram, Annica

    • Anna Lindblom
      augusti 16
      Reply

      Jag beklagar din mammas bortgång – så tungt. Tack för dina ord!

  2. Pernilla Ståhlbom
    augusti 16
    Reply

    Jättefint skrivit av dig Anna. 💕Ni är verkligen fantastiska som finns där för Johanna och som hjälpte mamma och oss under denna tuffaste tiden och bakade kakor mm till begravningen. 🙏

    • Anna Lindblom
      augusti 16
      Reply

      ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *