Han blev 11 år

Det är ju ingen riktigt fart på den här bloggen alltså. Jag har lite idétorka och svårt att både hitta orden och tiden. Sen är ju detta i första hand en fotoblogg och om en inte fotar så där supermycket så faller liksom det hela. Jag har dock upptäckt hur kul och praktiskt det är med en egen blogg – så lätt att gå tillbaka till olika saker. Till exempel är kattuslingen full med tovor – igen! Herregud, det är ju inte längesen vi helrakade henne pga tovor. Eller..? Det visade sig vara nästan ett år sen. Hoppsan. Eller när vi pratade om det där härliga stället med den magiska solnedgången på Islamorada, Florida Keys. Vad hette det nu igen? Såna grejer.

Så jag tänker att jag kanske skulle försöka skruva upp tempot här en smula och försöka skriva lite vardagliga inlägg något oftare. Som en kind of digital dagbok. Kanske?

Hur som helst. Sen sist är det största som hänt att den förstfödde fyllt 11 år. Han som nyss låg naken, varm och klibbig på mitt bröst är en lång och gänglig 11-åring. Vad fan hände liksom?

Han är så himla mittemellan stor och liten nu. Nånstans mellan ”fy fan ni är HELT värdelösa!!!” och sitta i knäet och ”mamma, kan du ligga hos mig en stund innan jag somnar?”. Att hänga med i den bergodalbanan är inte helt enkelt, men fasligt intressant. Och utmanande.

 

Barnkalas har blivit ”filmkväll” med kompisarna. Det bjöds på tacos och han hade själv dukat bordet. Han var särskilt nöjd med de pastelliga regnbågsservetterna jag hade köpt, han älskar regnbågar. Mössan är på 24-7. Under den är det oftast en enda stor tova av det långa blonda håret och vi suckar och tjatar att han måste kamma det ordentligt ”annars måste vi faktiskt klippa av håret!”. Håröm är han också. En ständig källa till bråk alltså.

Det här med livet och kids, jag funderar mycket på det. Jag läste i någon krönika för längesen; att den tiden som är den viktigaste i en förälders liv – när en får barn och tiden med dem – bara är en liten del av barnets liv. Starten och grunden för allt och absolut jätteviktig, men ändå en liten del av hela deras liv. Det blir tydligare för mig ju äldre mina barn blir. När jag tittar på Skam (som btw är så frikkin fab) slår det mig ännu mer vilken liten del av en 17-årings liv som föräldrarna är inblandade i. Jag har också förstått att vi har en öppet fönster nu. Ett kort, litet tag när han är stor nog att förstå och tillräckligt liten för att tycka att det (mesta) vi säger är rätt. Innan allt vi som föräldrar säger per automatik är skitdumt och fel. Jag passar på att proppa in allt jag kan komma på; knark är livsfarligt, att slåss är vidrigt, alla människor är lika mycket värda, en kan älska vem en vill oavsett kön, jämställdhet är självklarhet, en kropp är en kropp är en kropp och alla ser olika ut, var en hygglig kompis, du kan aldrig ljuga för din mamma och så vidare. Jag vet att han lyssnar nu, det ser jag på honom. Hoppas han minns mina ord när han är 17. Jag kommer i alla fall minnas när han just hade fyllt 11 år och tog ett bubbelbad med tända ljus.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Kategorier

Meta

Anna Lindblom Skrivet av:

Bli först att skriva en kommentar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *