Picpeople goes vego. Typ.

Så vi såg Netflix-dokumentären ”Cowspiracy” häromdagen, Jimmy och jag. Den handlar om hur kött- och mejeriindustrin är en sjukt stor miljöbov och hur det mörkas av stora organisationer som Greenpeace t ex. Om det är som de båda filmmakarna påstår så är det fan ta mig bedrövligt och helt oförsvarbart att äta de mängder kött, fisk och mejeriprodukter som vi sätter i oss ur ett miljöperspektiv. Jag kände mig spyfärdig när den var slut. Det är också svårt att bortse från den forskning som visar på att allt kött vi sätter i oss är cancerframkallande eftersom vi inte är gjorda för att hantera mängderna. Ja, vi har alltid ätit kött – men absolut inte i den mängd vi drar i oss idag. Jag borde alltså i rimlighetens namn bli vegetarian. Eller ännu hellre vegan. Men se där har vi ett litet problem. Jag har så svårt att hantera när det blir NO (inklusive handgest) till saker och ting. Då blir jag lite obstinat och pissimotvind och vill göra tvärtom, som nån jäklans barnunge. Moget? Nej, inte så. Men jag tänker så här nu; alla människor VET ju att det inte är nyttigt med socker och de flesta (inklusive jag, förvisso med tvivelaktigt resultat, men ändå) försöker hålla sig till att äta godis, kakor, glass och annat göttit på helgerna eller vid speciella tillfällen. De allra flesta vet också att det inte är nyttigt att dricka vin varje dag – en försöker hålla sig till helgerna även där (förutom på semestern, men då råder undantagstillstånd. Det är sen gammalt.). Så varför ska det vara annorlunda med kött? Det är ju också nåt som egentligen inte är nyttigt i mängder och som borde begränsas.

Summa summarum. Det inhandlades en råsaftcentrifug för att istället för mjölk kunna dricka nyttiga juicer till frukost. Jag har köpt mandelmjölk till kaffet och soygurt istället för kogurt. Vi har käkat vegetariskt fler gånger den sista veckan än vad vi gjort sammantaget sedan vi träffades för 13 år sedan, Jimmy och jag. Kött kan vi äta då och då. Bra kött som är närproducerat i såna fall. Det går faktiskt svinbra. För mig, that is. För resten av familjen är det en smula uppförsbacke, kan en säga. Jag har försökt att inte göra någon större affär av det hela, vill liksom mer smyga in det vegetariska i våra liv. Men imorse hade jag inte hunnit pressa någon juice och det enda som fanns att tillgå till frukosten var mandelmjölk eller vatten och då fick en av familjemedlemmarna ett smärre bryt (”Men mamma!!! Varför kan vi inte bara ha VANLIG mjölk för?!?!”). Kvällsmaten var jag riktigt nöjd med – pasta med en supersmarrig pastasås på gröna och röda linser och svarta bönor – den orsakade spott och fräs och inte ens den andre vuxne i hushållet kunde få ner alltihop för ”han är så himla van vid kött så det är lite svårt bara”.

Men skam den som ger sig. I morgon kommer förhoppningsvis boken ”Mera vego” på posten och har med sig massor av inspiration att använda för att omvända den här bångstyriga köttätarfamiljen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.