Om att fortsätta andas

Jag har haft en liten svacka. En första liten dipp med mitt fotograferande. Det har inte känts riktigt så där skitkul som det brukar. Missförstå mig rätt. Att fota är som att andas, men det har känts som om syret en andats luktat som en dag när vinden ligger på från Väröbruk (är du Varbergare kan du relatera, om inte – det luktar liksom lite bajs) – det är inte helt behagligt men ändå livsnödvändigt att andas in det. Inte helt säker på varför, men som med allt annat så handlar det säkerligen om de rätt så höga krav jag ställer på mig själv. Jag måste ju för fan leverera. Och levla upp. Prestationshäxan har satt sig på min axel och bara: ”Jaha? Nu då? Vad ska du göra nu då? Du måste ju bli BÄTTRE fattar du väl?” Det går för långsamt – jag vill ha fler uppdrag. För att få fler uppdrag måste jag bli bättre, men för att bli bättre måste jag ha fler uppdrag. Fattar ni? Jag var tvungen att tacka nej till två finfina uppdrag då vi var på semester. Tänk om de chanserna aldrig kommer igen? Sånt här maler jag runt i skallen och ärligt talat så gör det mig allt annat än kreativ. Det är bara hämmande.

Så ikväll satte jag mig en smula motvilligt med de bilder som jag tog på Olle och Elsa i Miami. Och plötsligt fanns det där igen. Den totala närvaron. Jag och bilderna på fina, goa ungar. Känslan. Ha! Den var inte borta. Den hade bara tagit en liten timeout eller nåt. Eller så kanske den var jetlagged.

Så. Picpeople proudly presents – Olle och Elsa i Miami:

IMG_1968

IMG_1991 IMG_1997 IMG_1999 IMG_2003 IMG_2012 IMG_2020 IMG_2031

 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Kategorier

Meta

Anna Lindblom Skrivet av:

Bli först att skriva en kommentar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.