Tvära kast

För några veckor sedan deltog ju jag och Louie i Fotomaraton här i stan. Idag var det dags för prisutdelning på fästningen i samband med vernissagen av Fotosalong Varberg 2015 och Louie plockade hem 1:a pris på temat ”jag” med sin selfie. Stolt som en tupp var han när hans namn ropades upp (även om de hade fått namnet fel och han ropades upp som ”Louie Lindholm”) och han fick gå fram och ta emot sitt pris. Han har lite öga för det där med bild alltså, det kan jag se. Kul! Det var många härliga bilder som hängde uppe för beskådan i Rikssalen.

IMG_0368 IMG_0374

IMG_0376

IMG_0375 IMG_0377 IMG_0381 IMG_0384 IMG_0385 IMG_0386 IMG_0394

IMG_0391

 

Jag kan för övrigt rekommendera er att ta en titt på fotoutställningen med tema konflikt, fred, rättvisa och engagemang. Där finns bilder av fotograferna Niclas Hammarström och Jonas Gratzer  som båda så otroligt skickligt skildrar offer för krig och orättvisor att det bokstavligen talat kändes som ett knytnävslag i magen när jag gick runt och tittade på utställningen. I rummet där det varnades för starka bilder är det nästan outhärdligt att titta, jag fick verkligen tvinga mig själv för att inte bara blunda och gå därifrån. Det är min förbannade skyldighet – VÅR förbannade skyldighet – att inte blunda. Men helvete vad ont det gjorde. Hur kan det vara så här? Vi lever i samma värld och ändå är det sån skillnad. Jag hyser en enorm respekt för de människor som rakryggat och modigt tågat ut från det helvete som genomsyrar deras land just nu och vandrat in i Europa för att ta del av och berika denna del av världen. Som anser att de också har rätt att sova tryggt om natten, inte behöva skydda sina barn från bombattacker och granatsplitter, få arbeta och försörja sina familjer, att låta sina barn vara ute och leka och gå i skolan. Självklart har de det. Lika stor rätt som mig och min familj.

IMG_0396 IMG_0397 IMG_0398 IMG_0400 IMG_0402 IMG_0403

 

Så det blev något tvära kast mellan utställning och prisutdelning. Kontraster. Förtvivlan och glädje som möttes någonstans halvvägs därinne i Rikssalen. Oerhört symboliskt för den värld vi lever i dessa dagar. Men jag vill tro att ur dessa kontraster föds också förståelse och hopp. Eller jag väljer att tro att det är så. Och det känns som vi vaknat nu. Hela världen har liksom yrvaket gnuggat sömnen ur ögonen och börjat ta in de ofattbara umbärande våra medmänniskor i Syrien utsätts för. Och allt började med lille Alan. Som med sin död, bara 3 år gammal fick bli en symbol för detta omvärldens uppvaknande. Det är då själve fan att det ska behövas. Men nu ser vi i alla fall. Vi ser er alla. Och ni är välkomna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.